Det händer inte så mycket i världen just nu, så vitt jag uppfattar det. Bombattentat i Kabul, kanske riktat mot norska utrikesministern är, verkar det som, den största nyhetshändelsen just nu. Sen finns ju melodifestivalen också på allas läppar, förstås.

Millais

Kanske är jag bara lat som inte reagerar speciellt starkt på någon utav dessa händelser (ni får gärna ha förståelse för att melodifestivalen är utanför mitt intresseområde, dock är det skumt att jag inte reagerat på bombattentatet än, men jag är långsam i vissa fall), kanske är jag mättad utav den senaste nyhetsskuren (vad var det nu?). Därför tänkte jag att istället för att skriva ner djupa funderingar om glittrande artister och utrikesministrar i livsfara dra mig ner på en sådan där fråga som lurat i mitt inre medvetande de senaste veckorna:
Varför är människan så besatt av att leta efter tecken?
Jag vill först förklara vad jag menar med tecken. Grovt exempel, jag ska köpa en bil, men ska det vara en blå eller en röd bil? eftersom bilen är min halva identitet så är det väldigt viktigt att det förstås blir rätt inpå minsta detalj. Jag har alltid gillat rött, det är en säker färg, men nu kanske jag ska pröva en ny och blått e ju lite udda, lite fräckt, om man e jag. I en hel vecka framåt, medans jag funderar över eventuellt färgval, snubblar jag över diverse tecken som ”sänts från en högre makt” om huruvida vilken färg jag borde välja. Jag spiller nyponsoppa över min nyinköpta huvtröja (cubus). Jag lyckas innan jag vet ordet av måla hela handen röd med en bläckpenna, som jag hittat under en röd matta och eftersom det inte finns så många pennor med rött bläck (i min värld) så är det ju bara det ett tecken i sig. Alla kopiatorer har bara röd färg och båda mina hundar har ändrat pälsfärg åt det mer rävliknande hållet. Nu är jag iochförsig ateist så jag struntar fullständigt i alla gudars och gudinnors varningar och försök att påverka mitt val.
Det finns dock många som faktiskt hade uppmärksammat dessa och det är det här jag funderar över en del. I själva verket kanske det inte ens har med religiositet att göra överhuvudtaget (jag nämnde juh tidigare min “hedniska” sida) utan bara ngn slags del i det hela att vara människa. Självklart är det nämligen så att jag innerst inne ville köra säkert, röd bil ska det vara, vilket gjorde att jag omedvetet uppmärksammade allt som hade med rött att göra. Ignorerade totalt att jag fick blå rosor från en snäll dam på stan (sånt händer mig, vet inte varför) att min lillasyster helt utan förvarning färgat håret blått, vovvarna har fått blå ögon och tänder , en illblå strumpa ledde till en garderob fylld med blå lakan och örngott. Jag letade tecken. Det är det många som gör. Tecken på allt från hur de skall ta sig till jobbet till vem de skall spendera resten av livet med (av ngn anledning oftast det senare fallet). Dessa tecken är ngt vi skapar själva. Att jag plötsligt tycker att alla har röda kläder på sig är för att det bara är de jag uppmärksammar. När familjen utökades med valp blev antalet valpar i Göteborg betydligt fler än innan. Det kan ju vara en modefråga, eftersom antalet valp i staden inte kändes lika stort när valp nummer två gjorde entré (ett år senare). Eller också var det helt enkelt inte lika nytt för oss med valp när Mimmsen var liten och ostadig. Vi uppmärksammade inte längre de andra valparna.
Varför jag uppmärksammar detta teckenletande är för att jag har sett folk fara illa av det. De låter sina liv styras av tecknen på sätt som kan vara och ibland faktiskt är negativt för dem. Det är därför jag undrar, varför letar vi tecken? Speciellt om vi far illa av dem. Fastnar i onda cirklar, dåliga mönster, bara för att tecknen säger så. Varför är vi inte ärliga mot oss själva?

Jag vill nu sammanfatta en lista på frågor som jag vill ha svar på och jag hoppas att de här svaren dyker upp på ett eller annat sätt.

Varför är vi så besatta av att leta tecken?
Hur, var och när uppstod teckenletandet?
Behöver vi teckenletandet? Är det en viktig komponent i vardagen?
Är svaret att teckenletandet kan vara en betryggande del för oss?
Är teckenletandet kopplat till religiositet?

Jag är förvirrad. Förhoppningsvis kommer jag krocka med en heroinmissbrukande professor i filosofi på spårvagnen som kan förklara detta för mig. Allt för mycket tid bör dock inte gå till frågan huruvida han kommer från Vietnam eller Helvetet.

(Hade självklart valt en chockrosa bil med vita flammor och i detta fordon skulle jag nog kört en hel del politiskt engagerade bekanta, för att få mig en intressant debatt, eller två, om norska ministrar som blir attackerade utav militanta sockerartister på musikgalor.)

Läs även andra bloggares åsikter om övernaturligt, frågor, psykologi, symbolik, tanke, tänka, tecken