You are currently browsing the category archive for the 'Samhällsfunderingar' category.
Den där amerikanska konstitutionen är lite intressant när man läser sådant som att det är var amerikansk medborgares rätt att bära vapen. Något som enligt statistik följs rätt troget. Trots påfallande mycket slarv med minst sagt dödlig utgång…
Men hur var det med religionsfriheten som också står där… Det kanske inte är (eller var, vet inte riktigt var den nya presidenten står, men herr Buske var juh rätt uppenbar) kristna högern som styr… Och nej det är inte alls en massa främlingsfientlighet gentemot andra religioner (eller icke-religioner för den delen) …
Spännande med hur det går att göra bekvämt för sig när man tolkar som man vill… 
Okej, jag visste inte vad jag skulle ha för titel på det här inlägget, men det måste ändå vara därför jag tänkte på det. Jo, jag kom på att det måste vara nästan samma sak, att vara projektledare som att vara jultomte. Man ger mycket men får väldigt lite tillbaka.
För de som inte riktigt hänger med… Alltså, projektledaren skall uppmuntra och motivera sina medarbetare att jobba vidare, fast vem uppmuntrar projektledaren? Precis som jultomten, vem ger julklappar till honom?
Jag tycker att det är en rätt fin tanke…
Ibland tänker man dumma tankar när man diskar. Som emergens. Emergens är jätteroligt att tänka på.
Tidigare nämnda jättemärkliga ord (emergens) är i vissa fall ett favoritämne bland spelutvecklare och spelare. Åtminstonne på min utbildning.
Det betyder att något blir, på grund av vissa regler, något man inte trodde skulle bli. Exempelvis, det enda som är roligt i the Sims i slutändan är att ha ihjäl sina gubbar och gummor på de mest kreativa sätten.
Jaja, det jag kom att fundera på är om internet en dag skulle få en regering (för att det kanske skulle emergera till det). Hmm, vet inte vad jag tycker om det… Däremot dök en annan tanke upp. Skulle Internet kunna bli en monarki (för att det från regering sen kanske emergerar till monarki)? Det är juh heltokigt! Tycker jag nu iallafall. Får se vad som händer sen (saker kan juh emergera åt alla möjliga håll).
Om det någon gång finns möjlighet att kandidera som prinsessa av internet tänker jag göra det (mitt slagord får väll bli något i stil med ”för att jag är söt (och snäll)”). Det måste juh förstås vara på rätt grunder, jag vill inte vara en orättvis och grym härskarinna.
Tänk vad fiffigt! Till skillnad från kronprinsessan Victoria som är prinsessa över si och så många invånare, så skulle jag vara prinsessa över x antal användare! Det är en enorm skillnad. Invånare = passivt, användare = aktivt.
Enda trista grejen är väll att internet inte syns på kartan, så jag har ingen krussidullig landyta att skryta om… och vad skulle de diplomatiska förbindelserna till virtuella världar bli? Är de utbrytarstater?
Äh! Det finns alltid tokstollar som ska komma på sånt där som jag kom på nu, fast deusstom göra något utav det. Säkerligen kommer någon amerikansk tv-show dyka upp med ämnet i åtanke och 10 deltagare som tävlar…
Jag inte så pigg heller på att reta upp folk, det är liksom inte värt det i detta fall. Ämnet härskare kan vara rätt känsligt för vissa, och att såra någon för att man vil ha en titel tycker jag iallafall är fel. Men en sak..:
Jag ropar härmed ut mig själv , Fia af Fjaeder, till prinsessa av fjaederfia-bloggen!
Ibland önskar jag att jag var en annan typ av människa. En den, eller det. Inte Kvinna. Inte man. Inte 50 % i ett kärleksförhållande eller en pusselbit i en relation.
För det är det jag är trött på. Jag är trött på att inte kunna umgås normalt med folk utan att det blir ett himmla missförstånd där folk får för sig att jag flörtar med dem bara för att jag uppskattar diskussionämnet. Annat skräckscenario för mig är också väninnor som får för sig att jag plötsligt skulle vara intresserad av vissa killar för att jag skrattar åt deras skämt. Lägg av! Ta det för vad det är istället! Någon drog ett skämt: Jag tyckte skämtet var roligt = Jag skrattade. Sak samma om personen i fråga, som drog skämtet, hade varit kvinna eller man! Skämtet är fortfarande roligt…
Sådant här har jag stört mig på i princip hela mitt liv. Hur ska jag bete mig för att killen jag umngås med inte ska få för sig att jag är intresserad av en relation med honom. Hur ska jag bete mig för att andra tjejer inte ska resa ragg mot mig för att jag uppskattar ”fel” persons sällskap.
Ännu värre tycker jag att det är när folk inte respekterar att jag faktiskt har en seriös relation. Jag är förälskad. För mig är det väldigt allvarligt. Inget att skämta om. Jag vill att den person jag älskar ska känna sig trygg med mig. Han ska inte ha några tvivel alls på mig och tack och lov så har han inte det. Men det blir himla jobbigt när folk tvunget ska övertolka. Det är för mig förnedrande att folk kallar mig sådant som ”lättfotad” etc. För det är inte min målsättning att vara det. Jag vill vara hängiven den jag älskar och säger någon att jag inte är det får jag bara ännu mer prestationsångest än vad jag redan har. Ska jag inte kunna kommunicera med den manliga befolkningen över huvud taget?!
Snälla! Säg inte att jag är den enda i världen som irriterar sig på det här. Säg inte att alla i hela världen är idioter med bara en enda tanke i huvudet!
Kanske kommer min sprudlande glädje och allmänna hundbeteende alltid att komma ivägen för mig… Synd… Eftersom jag tycker om att vara glad, le, uppskatta och skutta runt och sånt…
Härom dagen läste jag min klasskamrat Mikaels inlägg om hur himla dissat spelutvecklaryrket är. Jag måste säga att jag håller med…
Härom dagen ummgicks jag med ett sällskap jag aldrig umgåtts med förut. Samtliga var i min ålder. Det vanliga snacket kommer igång. vad jobbar du med?”.
- Det är sådant de sysslar med idag, dagens ungdom. Bara fördärvar sig i sina spel istället för att göra något nyttigt, som att läsa böcker, baka bullar eller gå på picknick. VA?!
Jag fattar inte det här att man inte kan ta andra personer på allvar bara för att de uppenbarligen sysslar med något som inte är accepterat. För dessa människor var jag bara en person som sysslade med någon slags löjlig lek. Något som dessutom är negativt och dekadent för samhället. MEN FATTA! För mig är det allvar, för mig är det något jag brinner för! Jag har valt att viga mitt liv åt det här för det känns som himla utvecklande och djävligt kul! Jag tror på det här som en framtid. ACCEPTERA DET! Acceptera mig som person… Börja inte behandla mig som en småunge bara för att jag enligt er inte har ett vettigt jobb… För det var så det kändes… Jag kände mig behandlad som en idiot som folk måste tala om vad som är rätt och fel… hur man använder bestick… Och att glass är jättegott…
Det finns säkert fler yrkeskategorier som inte är allmänt accepterade. Det är synd att det skall behöva vara så här…. Att vi inte kan respektera var och ens val av livsöde. För det är ju det vi har bestämt oss att leva för. Att trivas med. Men att vi inte får känna oss stolta för det… Att vi inte får bli tagna på allvar…
Hela grejen har resulterat i ett busstreck mot tomten. Han fick helt enkelt ställa sig i skamvrån och skämmas för att han inte tar folks drömmar på allvar och bara skrattar åt dem istället…
Fjädrar = Mig.
Så uppfattar jag det nu. Härom dagen hade jag mina vanliga röda fjädrar i håret. Två stycken. Men när jag kom hem så var det bara en fjäder kvar. Typiskt, men händer rätt ofta.
Så kommer det sig dock att jag dagen därpå får höra från flera håll att en fjäder har hittats på biblioteket och att den troligtvis är min! Jag blir lite paff. En bibliotekarie kommer senare fram till mig och berättar att det är hon som har hittat min fjäder och att hon uppskattar min stil väldigt mycket. Jag blir förstås jätteglad, men jag skäms lite över att hon är ännu ett av alla ca etthundrafemtio ansikten jag inte hunnit lära mig än…
Hela fjädergrejen har helt enkelt gått så långt att folk jag inte ens kommer ihåg kopplar ihop mig med ett sådant enkelt föremål som fjädern. Fascinerande! Har mitt varumärke lyckats eller vad?
Jag berättade om pöbeln jag råkade ut för, för ett tag sedan. Ett gäng småtjejer som hackade på mig av rent oförstånd. Sådant sysslor inte bibliotekarier med har jag lärt mig nu. Kanske helt enkelt för att de är väldigt förståndiga personer.
För trots allt var det inte så att jag tappade modet med att pynta upp mig med fjädrar för en sådan småsak som en liten pöbel och det har visat sig den mera positiva sidan av att våga! På bibloteket får jag hela tiden mängder av beröm från alla håll, inte bara för (nu ger jag mig själv tillåtelse att skryta här) mitt goda arbete, utan även för mitt sätt att klä mig. Det är oerhört upplyftande att få så mycket komplimanger som de jag nu får dagligen. Ojoj, ni får hålla koll på mig nu så att jag inte får en härdsmälta av gott självförtroende!
Jag har reagerat på en sak som hänt sedan jag skrev om att min telefon blev stulen. Dessa inlägg får dagligen många träffar när folk söker på sökmotortermer som innehåller orden ”imei” ”nummer” ”mobil” ”telefon” ”stulen” i olika meningsuppbyggnader. Är alltså telefonsnatteriet ett större problem än vad man kan tro?
Som jag tidigare nämnde i ett av mina inlägg vill diverse företag dra nytta av att man tappar saker. De tar gärna ut en avgift när man hämtar ut sitt borttappade föremål. Men om jag har rört mig genom Göteborg, från Nordstan till Liserberg, hur vet jag då vilken hittegodsavdelnign jag skall vända mig till och hur vet jag ens om mitt borttappade föremål har lämnats in på någon utav de jag misstänker och inte något intillliggande, som en kiosk eller butik som råkar ligga längs vägen mellan och från. Den enes död den andres bröd?
Alltså, har du tur så är det Polisen som hittar din telefon, det vill säga tur om du dessutom skrivit IMEI-numret i din polisanmälan. Oavsett om du skriver IMEI-numret i din polisanmälan eller inte, hamnar telefonen någon annanstans, hittegodsavdelning eller privatperson, så är det rätt kört. Ingen hjälper dig. Undantaget är då om telefonen hamnar hos polisen, förutsatt att du anmält telefon med IMEI-nummer X stulen, så skickar de hem telefonen direkt till din adress.
Det är främst detta jag oroar mig över. Antingen skriver man om lagarna gällande hantering av hittegods. Till exempel att värdesaker behandlas annorlunda och skickas till Polis medans möjligtvis vantar, parpaplyer och dylikt kanske kan få spridas ut över stadens avdelningar för hittegods. Därifrån bringa inkomst åt diverse välvilliga företagare. Eller så besvarar man frågan: vem blir kränkt av att den juridiska ägaren söker upp sin anmält stulna mobiltelefon. Nej, privatpersoner kanske inte ska ha tillgång till någon slags sökfunktion hur som helst (hörde något om hustrumisshandlare), men helt omöjligt kan väll fallet inte vara? Å andra sidan känner jag att jag har svårt att uttala mig då jag inte vet hur det juridiska fungerar.
Jag skulle önska om en diskussion om det här. Dels för att själv få svar på frågor dels för att själv kunna bestämma mig för var jag står… För det har jag egentligen inte kommit fram till… Marinerar mest tankarna som dyker upp runt omkring… men självklart också för att få mer kunskap i ämnet.
Råkade ut för pöbeln härom dagen när jag var på väg till en fest. Den pöbeln bestod av en grupp betydligt yngre tjejer. Självklart var jag väldigt uppklädd för den här festen, men småtjejerna kunde bara inte förstå vad de var de såg så de valde att förolämpa det. Mig.
Mitt i allt stohej hörde jag frågan om vilken stil jag hade och trots situationen vill jag framstå som en respektabel person så jag svarade: boheme. Sen hade de dess värre inte ordet i sitt minimala ordförråd (jag hörde en av dem försöka upprepa ordet men fick fram knappt snarlika hippeionom).
Jag hade stor lust att direkt säga till en av småflickorna: just nu väljer du att direkt förolämpa. Men jag gjorde aldrig det, kändes lönlöst… Den uppenbara bristen på mänsklighet?
Jag känner mig förolämpad, det kan jag inte dölja. Men samtidigt är det kanske också det som stör mig mest som också är som mest påtagligast i det här sammanhanget. Dessa människor valde att vara repsektlösa. Sak samma deras ålder eller uppväxt. Det finns förhoppningsvis och helt säkert betydligt fler individer av samma grupp som faktiskt är respektabla personer och som inte finner nöje i att angripa folk med glåpord (dessutom ord som används oerhört fel eftersom de egentligen förklarar olika sammanhang så som sjukdom m.m.).
Egentligen går det emot mina principer att dela in folk i kategoreier, så som stil. Men uppenbarligen är det för många en ständig tvångstanke att behöva dela in folk i olika fack. Så för deras skull har jag valt att använda mig av just uttrycket boheme. Ett ord jag använt tidigare helt omedvetet om flera i mitt sällskap utan att egentligen applicera det på mig själv. Man kan undra varför…
Anledningen till att jag tar upp detta är att jag på senaste tiden blivit utsatt för dels intresserade som frågar (vanligtvis glatt och nyfiket) (de finns iallafall, de respektfulla) men tyvärr nu även ”påhopp” av flera som dels kallat mig för emo, dels hippie, dels någon utav alla japaninspirerade stilarna. Jag har inget emot dessa, känner mest att de kanske är lite felaktig placering på mig. Tyvärr är det inte alla frågvisa som ger en tillåtelse att ge svar på tal. Och vad som kanske framkommer i texten så förekommer det en hel del andra, oerhört otrevliga ord. Så för att klara upp det hela: Jag skriver.
Det roliga i att använda just detta ord, boheme, för de systematiska är att uttrycket är svårt att definiera. Egentligen odefinierbart. Det är väll själva poängen? Sök det på internet och skapa er egen uppfattning.
Men om ni ändå är intresserade kan ni få ta del av min uppfattning som jag kommit fram till genom diskussion och funderingar.
Till att börja med. Jag är väldigt förtjust i det här citatet jag (fyyy mej) hittade på wikipedia The American College Dictionary as ”a person with artistic or intellectual tendencies, who lives and acts with no regard for conventional rules of behavior.” Jag hittar liknande citat och åsikter överallt. Detta är det som sammanfattar dem alla kortast.
Jag försökte också förklara (är jag för naiv?) för en av flickorna som trots allt verkade lite mer respektingivande att jag hämtat en del av min inspiration ur sekelskiftet. Finns så mycket mer man (jag) vill säga… Sprida kunskap heter det väll?
Så vad skillnaden på detta och Hippierörelsen? Just för att alternativ två är en rörelse! Medans bohemismen är fri upplever jag själv att Hippierörelsen går ut på att man gör si och så och tycker lite si och så också. Fast med alla dessa inslag… Hippies är alltså en underkategori till bohemismen, och där finns många underkategorier. Vad sägs som punk, eller hip hop? jazz?
Själv lyssnar jag på både just punk och jazz… Men jag är inte helt villig att kalla mig något av dessa kategorier heller, eftersom de, åter igen, är mer definierat vad de är för några. Jag vill ha friheten att göra precis det jag vill på mitt egna sätt och därför blir det kort och gott… Boheme!
Var hos mina kära kusiner idag och såg denna fantastiska skapelse på väggen:
Tänk på det!
