You are currently browsing the tag archive for the 'tecken' tag.
Nu har det hänt en såndär konstig grej igen. Det finns en mystisk tendens med min blogg som gör att jag får många besökare de dagar jag inte har skrivit något. Jag börjar fundera på om det helt enkelt är ett tydligt tecken på att jag borde sluta skriva… För läsare, det blir det många de dagar jag inte skriver. Som idag. När medeltalet ligger på 15 besökare och plötsligt är det 60 som dykt upp… Rekord i antal besökare på en dag och då har inte ens rusningen börjat. Den där tiden på kvällen/natten då folk faktiskt är ute på internet och slösurfar.
Min första spontana tanke är: Ola har haft föreläsning och använt min blogg som exempel och sen har alla studenterna gått in där helt enkelt för att visa sig duktiga (eller förstå vad läraren säger). Jag är lite bitter idag.
Jag kan inte heller hitta en gemensam nämnare…
Hur kommer ni hit? Och inte en enda utav alla dessa mystiska besökare lämnar ett enda avtryck efter sig…
Denna text är en fortsättning på texterna Omen och Tecken
Dessa ord är tänkta att var mer personliga och också därför mindre objektiva trots att jag gärna villa hålla kvar i den tråden. Märk väl att detta är mina funderingar och skall därför inte skrida över något eller någon annans. De är bara till för att medverka i och föra en debatt vidare.
Jag har nu studerat C.G. Jungs teori om Det kollektiva undermedvetna efter att detta kommit upp som förslag till mitt sökande. Dels har jag läst de här sidorna:
http://home.swipnet.se/~w-73784/jungintro.htm
http://www.cgjungpage.org/index.php?option=com_content&task=view&id=743&Itemid=54
Vad detta skulle kunna betyda är att – Jung fann likheter i många kulturer. Jag vill inte förklara mer ingående, jag förutsätter att var och en får tolka Jung på sitt sätt, men detta skulle då betyda att teckenläsandet är del av just den biten av människan. Det tillhör det kollektiva undermedvetandet. Ett svar på min fråga.
Men…
Jag har blivit påmind om varför jag förut (något som jag underligt nog har glömt) var skeptisk mot denna teori och jag känner att det svaret på min fråga är för enkelt. ”varför ser folk tecken? För att det finns ett kollektivt undermedvetet”. Det är som att fråga ”varför är folk mörkrädda? För att det råder brist på ljus i mörker.” eller ”varför åskar det? För att Tor har fått för sig att cumulus och cirros är de ultimata trumseten”. Det är ett för enkelt svar. Samtidigt känner jag att mina kunskaper inom detta område är alldeles för ytliga och jag vill därför inte uttala mig för mycket om ämnet. Samtidigt är detta en fråga, har det visat sig, som inte går, eller är väldigt svår, att svara på. Än så länge. Men de som tycker att Jungs teorier är ett utomordentligt svar, respekterar jag förstås (ni får gärna uttala er och försöka få mig på andra tankar om ni vill). Jag skulle dock själv snarare tro att det är en kulturellt inlärd process.
Om jag inte kan lösa mysteriet med tecknet, kan jag åtminstone svara på några av de andra frågorna som dök upp i Tecken. Detta känns dock svårt. Efter flera ihärdiga diskussioner jag haft med familjemedlemmar och bekanta känns det inte som jag kommer så långt trots allt. Jag tror att tecknen behövs, för att den är del av en eller flera gamla kulturer och något många därför har gemensamt. Vad vi just nu behöver i denna värld är att se likheterna i våra kulturer, för ökad förståelse. Däremot så skulle jag önska att de som låter sina liv styras så starkt av dessa tecken borde ta sig en funderare och inte låta sig skrämmas av att gå egna vägar. För övrigt så är teckenletandet, om inget annat, ett nöje i alla fall.
Var och en får göra sin egen bedömning och det här är så långt jag har kommit på dessa dagar. Vissa gåtor är nog heller inte till att besvaras, att nå det ultimata svaret en dag… det säger sig självt.
Min bedömning – som jag alltid fått höra – jag tänker för mycket. Eller snarare för komplicerat (är jag för självgod nu?), mer tid borde läggas på att fundera över melodifestivalen och självklart de äventyrslystna utrikesministrarna. vad ska jag ha för färg på min bil?
Läs även andra bloggares åsikter om Det kollektiva undermedvetna, Järtecken, Jung, Melodifestivalen, Omen, Spådom, Tecken, Varsel
Denna text är en fortsättning på den tidigare Tecken
Nyheterna om den norska ministern är slut. Melodifestivalen växer dock stadigt som ogräs i trädgårdsland (om vi ändå ska börja tala vårtecken nu). Jag har fortfarande inte lyckats krocka med min gode/goda professor på spårvagnen. Jag vänder mig till det moderna och omdebatterade uppslagsverket Wikipedia, men även folk som jag uppfattar som stora kunskapskällor. I denna text, vår andra del i historien om tecknet och tydandet av det, vill jag gå in mer konkret på hur det uppstod och varför. Förhoppningsvis med ambitionen att vara så objektivt som möjligt.
Joseph Anton Koch
Till att börja med hittar jag ett namn på fenomenet – Järtecken. Detta ord kan mycket väl liknas vid ett annat – Omen. Jag väljer att citera Wikipedia:
Järtecken är naturliga fenomen som tolkas av människor till att betyda något. En övernaturlig föraning om att något kommer att hända i framtiden. Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rtecken
Omen – ett varsen, förebud eller tecken på – i folktron tron att vissa händelser kan säga något om en person framtid och kommande händelser, positiva eller negativa. Den katolska medeltiden var väldigt fixerad vid järtecken, vilket var omen som vanligen visade på den snart förestående skärselden. Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Omen
Detta är till viss del vad jag har letat efter. En historisk grund. Ja, teckentydandet kan kopplas till religiositet, men det är troligare så att teckentydandet är äldre än ngn känd religion idag och behöver då inte kopplas specifikt till någon speciell tro. Homo Sapiens har alltid varit fantasi- och skrockfull. Är det något vi delar med fler djurarter? Hinner inte leta efter svar, frågor leder ändå alltid till nya frågor och någonstans måste jag avgränsa mig, för samhällets skull.
Behövs tecknet? Ateisten i mig säger att det är en onödig del, på så sätt att det är jag själv som skapar det, men det kan också ha en psykologisk orsak. För människan är det kanske stimulerande att låta fantasin ta över och vara kreativ även i sin verklighetsuppfattning.
Utöver tidigare nämnda har jag svårt att hitta mer kunskap och information på området. Speciellt texter som är objektiva och trovärdiga. Det är uppenbarligen alldeles för tidigt för världen och dess befolkning att diskutera detta ämne.
Jag kan själv se en betryggande del i teckentydandet, ”jag vet min framtid och behöver inte oroa mig för vad som skall ske”. En önskan om att få veta den vinnande lottoraden innan dragningen. Att vara först. Att smita undan annalkande bekymmer.
Trots att det känns som om jag på långa vägar inte nått den information jag sökte, väljer jag ändå att publicera detta inlägg, för att öppna upp för diskussion.
Läs även andra bloggares åsikter om Förebud, Budbärare, Järtecken, Omen, Tecken, Varsel, Framtid, Spådom,
Det händer inte så mycket i världen just nu, så vitt jag uppfattar det. Bombattentat i Kabul, kanske riktat mot norska utrikesministern är, verkar det som, den största nyhetshändelsen just nu. Sen finns ju melodifestivalen också på allas läppar, förstås.
Millais
Kanske är jag bara lat som inte reagerar speciellt starkt på någon utav dessa händelser (ni får gärna ha förståelse för att melodifestivalen är utanför mitt intresseområde, dock är det skumt att jag inte reagerat på bombattentatet än, men jag är långsam i vissa fall), kanske är jag mättad utav den senaste nyhetsskuren (vad var det nu?). Därför tänkte jag att istället för att skriva ner djupa funderingar om glittrande artister och utrikesministrar i livsfara dra mig ner på en sådan där fråga som lurat i mitt inre medvetande de senaste veckorna:
Varför är människan så besatt av att leta efter tecken?
Jag vill först förklara vad jag menar med tecken. Grovt exempel, jag ska köpa en bil, men ska det vara en blå eller en röd bil? eftersom bilen är min halva identitet så är det väldigt viktigt att det förstås blir rätt inpå minsta detalj. Jag har alltid gillat rött, det är en säker färg, men nu kanske jag ska pröva en ny och blått e ju lite udda, lite fräckt, om man e jag. I en hel vecka framåt, medans jag funderar över eventuellt färgval, snubblar jag över diverse tecken som ”sänts från en högre makt” om huruvida vilken färg jag borde välja. Jag spiller nyponsoppa över min nyinköpta huvtröja (cubus). Jag lyckas innan jag vet ordet av måla hela handen röd med en bläckpenna, som jag hittat under en röd matta och eftersom det inte finns så många pennor med rött bläck (i min värld) så är det ju bara det ett tecken i sig. Alla kopiatorer har bara röd färg och båda mina hundar har ändrat pälsfärg åt det mer rävliknande hållet. Nu är jag iochförsig ateist så jag struntar fullständigt i alla gudars och gudinnors varningar och försök att påverka mitt val.
Det finns dock många som faktiskt hade uppmärksammat dessa och det är det här jag funderar över en del. I själva verket kanske det inte ens har med religiositet att göra överhuvudtaget (jag nämnde juh tidigare min ”hedniska” sida) utan bara ngn slags del i det hela att vara människa. Självklart är det nämligen så att jag innerst inne ville köra säkert, röd bil ska det vara, vilket gjorde att jag omedvetet uppmärksammade allt som hade med rött att göra. Ignorerade totalt att jag fick blå rosor från en snäll dam på stan (sånt händer mig, vet inte varför) att min lillasyster helt utan förvarning färgat håret blått, vovvarna har fått blå ögon och tänder , en illblå strumpa ledde till en garderob fylld med blå lakan och örngott. Jag letade tecken. Det är det många som gör. Tecken på allt från hur de skall ta sig till jobbet till vem de skall spendera resten av livet med (av ngn anledning oftast det senare fallet). Dessa tecken är ngt vi skapar själva. Att jag plötsligt tycker att alla har röda kläder på sig är för att det bara är de jag uppmärksammar. När familjen utökades med valp blev antalet valpar i Göteborg betydligt fler än innan. Det kan ju vara en modefråga, eftersom antalet valp i staden inte kändes lika stort när valp nummer två gjorde entré (ett år senare). Eller också var det helt enkelt inte lika nytt för oss med valp när Mimmsen var liten och ostadig. Vi uppmärksammade inte längre de andra valparna.
Varför jag uppmärksammar detta teckenletande är för att jag har sett folk fara illa av det. De låter sina liv styras av tecknen på sätt som kan vara och ibland faktiskt är negativt för dem. Det är därför jag undrar, varför letar vi tecken? Speciellt om vi far illa av dem. Fastnar i onda cirklar, dåliga mönster, bara för att tecknen säger så. Varför är vi inte ärliga mot oss själva?
Jag vill nu sammanfatta en lista på frågor som jag vill ha svar på och jag hoppas att de här svaren dyker upp på ett eller annat sätt.
Varför är vi så besatta av att leta tecken?
Hur, var och när uppstod teckenletandet?
Behöver vi teckenletandet? Är det en viktig komponent i vardagen?
Är svaret att teckenletandet kan vara en betryggande del för oss?
Är teckenletandet kopplat till religiositet?
Jag är förvirrad. Förhoppningsvis kommer jag krocka med en heroinmissbrukande professor i filosofi på spårvagnen som kan förklara detta för mig. Allt för mycket tid bör dock inte gå till frågan huruvida han kommer från Vietnam eller Helvetet.
(Hade självklart valt en chockrosa bil med vita flammor och i detta fordon skulle jag nog kört en hel del politiskt engagerade bekanta, för att få mig en intressant debatt, eller två, om norska ministrar som blir attackerade utav militanta sockerartister på musikgalor.)
Läs även andra bloggares åsikter om övernaturligt, frågor, psykologi, symbolik, tanke, tänka, tecken
